Danserna
Hula, sasa och siva förklarade
Hula kahiko och ʻauana, den sittande samoanska sasan, den graciösa sivan och eldkniven: vad varje dans är och hur du skiljer dem åt från ditt bord.
Boka luauet ↗Snabbt svar
Hula är hawaiiansk: kahiko är den äldre stilen, dansad till sång och trummor, och ʻauana är den nyare, sjungen med gitarr och ʻukulele. De övriga danserna i en polynesisk show kommer från andra öar. Sasa är en samoansk gruppdans med snabba klappar, vanligen framförd sittande; siva är den graciösa samoanska dansen vars främsta form är taualuga; och siva afi är den samoanska eldknivsdansen. Var och en berättar något olika, så var och en är värd att se.
Hula berättar en historia
Hula är en hawaiiansk dans som uttrycker mele, en sång eller ett recitativ. Dansarens händer bär det mesta av betydelsen: en rörelse kan stå för ett träd som svajar i vinden, en våg i havet eller en känsla som tillgivenhet eller längtan. Fötterna och höfterna hämtar från ett grundläggande bibliotek av steg med hawaiianska namn. Hula kan dansas sittande eller stående. Andra öar har besläktade danser, från Tahiti till Tonga och Nya Zeeland, men hula tillhör Hawaiʻi. Att betrakta händerna, snarare än höfterna, är det snabbaste sättet att förstå vad en hula säger.
Kahiko: den gamla stilen
Hula kahiko är den form som dansades före den västerländska kontakten. Den framförs till recitativ och traditionella instrument, bland dem kalebassrumman ipu och den heliga pahu, vars trumskinn är av hajskinn. Många kahiko komponerades för att hedra en gud, en gudinna eller en hövding, och stilen är ofta stram, med traditionell dräkt som den omlindade pāʻū-kjolen. Amerikanska protestantiska missionärer som anlände 1820 fördömde hulan, och 1830 förbjöd drottning Kaʻahumanu offentliga framträdanden. Konstarterna återupplivades under kung Kalākaua, som regerade från 1874 till 1891 och uppmuntrade dem.
ʻAuana: den nyare stilen
Hula ʻauana växte fram ur mötet mellan hula och västerländsk musik och kristen moral under 1800- och 1900-talen. ʻAuana betyder drivande. Sångerna sjungs snarare än reciteras, vanligtvis av en ledande röst i dur, till stränginstrument som är lätta att ta med: gitarr, ʻukulele, kontrabas. Dräkterna ser mer västerländska ut, ofta klänningar för kvinnor, och ämnena kan vara vad som helst: människor, platser, händelser eller helt enkelt en känsla. Om en dans på luau ackompanjeras av en ljuv melodi och blommor i håret tillhör den denna familj.
Sasa: Samoas sittande rytm
Sasa är en samoansk folkdans som framförs av människor i alla åldrar, vanligtvis i grupp och oftast sittande, även om vissa delar kan kräva att man står upp. Ordet betyder att slå, och dansen bygger på precisa, rytmiska klappar och snabba handrörelser. Varje gest visar något från det samoanska livet, från fiskar som rör sig i vattnet till matlagning, städning eller paddling av en kanot, och ju mer dansarna rör sig som en, desto starkare blir effekten. En sasa börjar med att ledaren ropar tulolo, vilket signalerar till gruppen att böja på huvudena. Håll utkik efter ögonblicket då hela raden byter riktning samtidigt.
Siva och taualuga
Siva Samoa betyder helt enkelt samoansk dans, och dess traditionella form kräver grace, med armarna och händerna som rör sig subtilt och mjukt. Den mest hyllade sivan är taualuga, som anses vara höjdpunkten inom samoansk scenkonst. Namnet kommer från det sista skedet av att bygga ett hus, när den översta takbjälken fästs, och signalerar därför fullbordan: den är ofta den storslagna finalen på en kväll eller den sista dansen på ett bröllop. Traditionen gav den till en hövdings barn, som dansade den insvept i en fint vävd matta knuten med ett tapa-skärp.
Siva afi: eldkniven
Eldknivsdansen är den samoanska konst som avslutar föreställningen i Daytona. Dess rot är ailao, där en krigare snurrade en stridsklubba, kastade den och fångade den för att visa sin skicklighet, och de tidigaste eldknivarna var machetes med handdukar lindade runt båda ändarna och tända. En dansare kan använda en kniv eller upp till fyra. Ett världsmästerskap i eldkniv har hållits varje år sedan 1992, under tredje veckan i maj, och föreställningar i Tahiti, Tonga och Fiji har också tagit upp det.
Att skilja dem åt vid bordet
Tre frågor reder ut det mesta av det du kommer att se. Reciteras musiken till trummor eller sjungs den till stränginstrument? Recitation och trummor tyder på hula kahiko, sång och ʻukulele tyder på ʻauana. Sitter dansarna och klappar i tight samklang? Då är det troligen en sasa. Rör sig en dansare långsamt med flödande armar medan andra tittar på? Tänk siva. Sedan släcks ljuset och kniven fattar eld, och då råder ingen tvekan längre. Vilka danser du får se under kvällen är artisternas val, så se detta som en nyckel för att läsa scenen snarare än ett program.
Källor